Sydkorea: Tonåring häktad för nekrofili

Igår rapporterade bl.a. Korea Herald om en fullständigt bisarr historia som utspelade sig i Cheongju, Sydkorea. Klockan 3:40 hittar en 16-årig pojke ett lik i innergården till ett lägenhetskomplex. Det är en 68-årig kvinna som (med största sannolikhet) har tagit sitt liv genom att hoppa från balkongen på 15:e (?) våningen.
   Pojken våldför sig först på liket, varpå han kontaktar polisen och rapporterar fyndet av den döda kroppen. Polisen blir misstänksamma då man hittat "suspekta fynd" på kroppen, och eftersom pojken lämnat motstridiga uppgifter. Till slut så erkänner pojken våldtäkten. Det ska nu utredas huruvida han lider av en psykisk störning.

Moderat muslim - dessvärre inte i dubbel bemärkelse

Abdirizak Waberi är sedan valet 2010 riksdagsledamot (M) och suppleant i Försvarsutskottet. Många av hans uttalanden skvallrar dock om att han tyvärr endast är moderat i bemärkelsen företrädare för moderaterna;

"Enligt Koranen ska mannen vid en konflikt med sin hustru först prata med kvinnan och sluta ha samlag med henne. Först sen får han slå henne." - Tidningen Ottar, 2006

"Islam har bara en tolkning. [...] Det står klart och tydligt i Koranen." - SVT:s dokumentär Slaget om muslimerna, 2009

"Varför får inte kvinnan gifta sig med fyra män? – Gud har bestämt så och gud vet vad som är bäst för människan. Mannen klarar av att ge kärlek till fyra kvinnor, men jag tror inte att kvinnan har den kärlek som krävs för att vara med fyra män." - Tidningen Ottar, 2006

"Det är OK med musik, men inom Islam är det självklart att män och kvinnor inte dansar med varandra." - SVT:s dokumentär Slaget om muslimerna, 2009

"Kvinnor och män skall inte ta varandra i hand." - SVT:s dokumentär Slaget om muslimerna, 2009

Men hur kan det komma sig att Moderaterna vill ha en person med Waberis värderingar som representant för dem i Riksdagen? Kanske har Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul svaret på den frågan. I ett Aktuellt-inslag (2010-04-08) där hon medverkade så uttalade hon sig bland annat om riksdagspartiernas rekrytering av företrädare med utländsk bakgrund;

"Enligt Nalin Pekgul är partierna så angelägna att få invandrare till sina partier att de ställer lägre krav på dem med rötter i ett annat land, än på infödda svenskar."

Flummig idealism från Rädda Barnen

I en debattartikel på Newsmill med rubriken "Vuxna står i vägen för elevinflytande", förfasas Rädda Barnens ordförande Inger Ashing och organisationens ungdomsförbunds ordförande Sofia Zackrisson över att skolbarn inte har mer att säga till om. Men hur, över vad, och i vilken omfattning, bör skolbarnen egentligen ha inflytande? Nedan bemöter jag argument från debattartikeln.

"Rädda Barnen har i samarbete med nätmötesplatsen Lunarstorm frågat 2,000 pojkar och flickor i åldern 13-15 år vad de tycker att elever ska få vara med och bestämma om i skolan. Det område som flest elever vill påverka är vad skolans pengar ska användas till, 70 procent av de tillfrågade instämmer i detta. Även den fysiska miljön; skolmaten, den psykosociala miljön; det egna lärande och alla andra områden i undersökningen vill majoriteten av eleverna vara med och bestämma om."

Det faktum att barnen själva vill ha inflytande är inte ett tillräckligt argument för att de borde få inflytande. Samma barn tycker kanske att skolan borde förse dem med gratis godis varje dag. Är det ett tillräckligt argument för att de borde få det? Att i viss mån låta barnen bestämma om den fysiska miljön, t.ex. hur en ny lekplats på skolgården ska utformas, låter som en inte alltför dum idé. Men att ge skolbarn inflytande över skolans budget, som dessutom ofta är otillräcklig, låter för mig fullständigt orimligt.

 "de vuxna vill gärna låta elever vara med och bestämma om färgsättning och möblering av lokalerna eller hur man ska motverka mobbning. Däremot vill majoriteten av de vuxna inte att eleverna ska få vara med och bestämma om innehållet i undervisningen, hur undervisningen ska organiseras eller hur skolans pengar ska användas."

Eftersom det redan finns en del valfria kurser så kan det inte vara det som åsyftas här, utan man menar alltså att barnen borde få bestämma över själva innehållet i kurserna. Men hur i fridens namn ska barnen - som rimligtvis inte har några djupare kunskaper inom något av skolämnena - kunna avgöra vad i dessa ämnen som de själva bör lära sig eller hur undervisningens upplägg bör utformas? Och återigen; vore det verkligen lämpligt att låta 13-15-åringar bestämma över skolans budget? Kan man lita på att barn gör ansvarsfulla, väl avvägda budgetprioriteringar?

"Det finns stöd i forskning för att elevinflytande leder till lugnare stämning och bättre inlärning."

Må så vara, men i den senaste PISA-mätningen så är hamnade Sydkoreanska 15-åringar på förstaplats i världen både i läsförståelse och matematik, medan de svenska kraschlandade på 15:e respektive 20:e plats. Är det möjligtvis så att det strikt hierarkiska och av konfucianismen starkt präglade Sydkorea har elevinflytande att tacka för sina goda studieresultat? Jag skulle inte satsa mina slantar på den hästen. 

Uppenbarligen så handlar detta inte om en strävan efter högre studieresultat. Huruvida - eller på vilket sätt - ens egna förslag i slutändan skulle gynna eleverna, skolan eller samhället bryr man sig inte om att fundera särskilt mycket över. Medlet i sig är målet. Detta är ännu ett exempel på typiskt svensk rosaskimrande, rödvinsdoftande och verklighetsfrånvänd idealism.

Irrationell rädsla bakom SD:s framgångar?

Det brukar göras gällande att Sverigedemokraternas väljare till stor del består av obildade bonnläppar, som röstar som de gör på grund av okunskap och irrationell rädsla. De är helt enkelt främlingsfientliga eftersom de, till skillnad från storstadsborna, inte har fått uppleva mångkulturen.
   Bjuv med sina dryga 6,000 invånare är numera Sverigedemokraternas starkaste fäste, med 19,2% av rösterna i kommunvalet. Under ett seminarium i Almedalen gav Lisa Bjurwald sin förklaring till Sverigedemokraternas stora framgångar där. Hon antydde att Bjuvborna var inskränkta och obildade lantisar som, till skillnad från henne själv, inte förstod sig på eller hade erfarenhet av mångkulturen.

"Jag var nere i Bjuv. De har aldrig ens sett en muslim i hela sitt liv. Det är hundra procent vitt. Alla ser ut som jag."

Denna förklaring ger dock inga svar på varför Sverigedemokraterna i den lilla kommunen Nora, med en befolkning ännu mindre än Bjuvs, endast fick 2,3% av rösterna i kommunvalet. Eller varför de endast fick 2,5% i Bengtsfors. Eller varför de endast fick 2,3% i Ödeshög. Eller varför de bara fick 0,6% av rösterna i Arjeplog. Mångkultur är kanske inte det första man kommer att tänka på när man hör dessa ortsnamn, men kanske är det så att det finns ett stort antal invandrare i dessa kommuner och att invånarna därför är mer toleranta och således inte lägger sin röst på ett invandringskritiskt parti?
   Om detta är förklaringen så är det en förklaring som bara leder till nya frågor; Om SD:s framgångar beror på okunskap och bristande erfarenhet av mångkultur, hur förklarar man då invandringskritiska partiers stora stöd i de mest invandrartäta kommunerna? I kommunvalet i Malmö och Södertälje - Sveriges kanske mest mångkulturella kommuner - så fick Sverigedemokraterna 10,4% respektive 7,3%. I Södertälje lade dessutom 3,5% av väljarna sin röst på Nationaldemokraterna(!).

Anmärkningsvärt är också att Bjurwald och hennes åsiktsfränder tycker att man kan förklara attitydskillnader mellan svenskar genom att titta på om de bor i en småstad eller i en lite större stad, samtidigt som man kallar påståenden om attitydskillnader mellan svenskar och t.ex. afrikanska invandrare för rasism.

Nåja, Bjurwald har ju haft fel förr. Som till exempel när hon kallade Hillary Clinton för USA:s första kvinnliga utrikesminister (Madeleine Albright och Condoleezza Rice då?). Eller när hon påstod att Jörg Haider hade grundat FPÖ (Österrikes motsvarighet till SD som grundades 1956, när Haider bara var sex år gammal).

Illegala människor och avskaffandet av nationalstaten

   SR Ekot rapporterar att "Tvångsutvisningarna ökar kraftigt". Tvångsutvisning är ett underligt uttryck, som helt enkelt betyder utvisning när den verkställs mot asylsökandens vilja. Visst är den tvångsmässig i den meningen att den som fått avslag på sin asylansökan inte bara kan välja att strunta i Migrationsverkets beslut, men vore utvisningar frivilliga så skulle de å andra sidan knappast förekomma . Utlänningslagen är också en lag, och även här så är myndighetsbeslut mer än bara rekommendationer. Och inte talar vi om inkomstskatten som "tvångsbeskattning", räkningar som "tvångsräkningar", skolplikten som "tvångsundervisning" eller brottsmålsdomar som "tvångsdomar", trots att även dessa förpliktigar?

   När media rapporterar om asylsökanden som fått utvisningsbeslut så presenteras i regel den historia som asylsökanden uppgett till Migrationsverket - trots att den alltså inte kunnat styrkas - som ren fakta, varför Migrationsverkets avslag för tittaren/läsaren framstår som lika hänsynslöst och omänskligt varje gång.

Migrationsverket är naturligtvis inte ofelbara, och med tanke på hur många asylansökningar de hanterar årligen så finns det tyvärr med största sannolikhet fall där personer nekats asyl trots giltiga asylskäl. Men innan man förfäras över "tvångsutvisningarna" av asylsökande så bör man kanske ändå ha i åtanke att ett utvisningsbeslut innebär att Migrationsverket i sin prövning inte har funnit några skäl att bevilja den sökande asyl. Ett avslag går dessutom att överklaga. Vid överklagande så prövas ärendet upp till två gånger till; först ännu en gång av Migrationsverket, som antingen ändrar sitt beslut till sökandens fördel eller överlämnar ärendet till Migrationsdomstolen som prövar det på nytt. Under processens gång får sökanden stanna i Sverige, med undantag för den som fått ett s.k. "Avvisningsbeslut med omedelbar verkställighet", vilket endast ges då Migrationsverket finner att "det är uppenbart att du inte har något skyddsbehov".


Inget kontrollsystem är perfekt och så länge vi har en reglerad invandring så kommer det att göras misstag - både när man beviljar och när man avslår asylansökningar. Flera politiska organisationer långt ut på vänsterkanten förespråkar dock en helt oreglerad invandring. Man motsätter sig själva idén om nationalstaten, och erkänner inte dess gränser. På hemsidan för Nätverket Ingen Människa Är Illegal (hädanefter NIMÄI) står att läsa att;

"Jorden tillhör alla. Alla människor har rätt att röra sig fritt och bosätta sig var som helst i världen. Enligt principen “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” har vi rätt att med omsorg och respekt ta del av jordens och samhällets resurser på lika villkor."

Men med ett avskaffande av nationalstaten och upphävandet av dess gränser, hur skulle ett samhälle då kunna organiseras? Vem skulle betala skall till vart och  hur och av vem skulle de gemensamma resurserna förvaltas? Hur skulle samhället styras? Syndikalism? Proletariatets världsdiktaturregim? Total anarki? Skulle man ha en världsregering som tillsattes genom allmäna val för samtliga av jordens röstberättigade medborgare? Hur skulle denna nya världsordning kunna genomföras rent praktiskt?

Vi har alla rätt att "med omsorg och respekt ta del av jordens och samhällets resurser på lika villkor", menar NIMÄI. I praktiken är det dock mer troligt att en oreglerad invandring skulle betyda att människor från fattiga länder får ta del av resurserna i rika länder. Som bekant är dock resurserna ändliga även i rika länder och så småningom skulle de börja att sina (idag är snittiden för en nyanländ att bli självförsörjande i Sverige sju år, och med en oreglerad invandring så skulle självfallet antalet människor som skall försörjas med bidrag under 7 år öka drastiskt). Samtidigt så skulle de fattiga länderna troligen i stor utsträckning tömmas på humankapital, och förutsättningarna för ekonomisk utveckling därmed hela tiden förvärras.

Det är uppenbart att man inte tänkt igenom, eller ignorerar, de potentiella konsekvenserna av det man står för. Dessa är visserligen förmodligen oöverblickbara, men ganska uppenbart dock är att det skulle ställa till en jävla oreda, milt uttryckt. Andra utopier kan åtminstone vid en första anblick verka eftersträvansvärda, men den här ballongen spricker så fort man tittar på den.

Om dessa människor faktiskt trodde sig kunna genomföra ett sådant system, med avskaffandet av nationalstaten och upphävandet av dess gränser, så tvivlar jag att ens de själva längre skulle förespråka det. Men det är lätt att vurma för en ogenomtänkt "puss-och-kram"-utopi när man vet att den aldrig kommer att förverkligas, för då behöver man aldrig ens fundera över dess potentiella konsekvenser. Man blir heller aldrig ifrågasatt eftersom den som ifrågasätter ett så behjärtansvärt ändamål riskerar att framstå som cynisk eller rentav elak och självisk. Man kan bara stå där och framstå som en god människa.

Sturmark gjorde en groda

   Härom veckan debatterade Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark mot TV4-programmet Det Okändas programledare och new age-clown Caroline Giertz i Radio 1:s Aschberg. Anledningen var att Sturmark i en artikel på Newsmill föreslagit kriminalisering av mediumskap, d.v.s. personer som påstår sig ha magiska superkrafter så som förmågan att kommunicera med döda eller se in i framtiden. Sådant låter kanske harmlöst, men faktum är att många sköra personer, istället för att på riktigt ta tag i sina problem eller kanske söka professionell hjälp, faktiskt litar blint på dessa bedragare och lägger sina liv - och inte minst sina pengar - i deras händer. Sturmark menar att TV-program som Det Okända skänker oförtjänt trovärdighet till, gör reklam för och legitimerar så kallade medium.

   Tyvärr så kom debatten istället till alltför stor del att handla om huruvida spöken, telepati och liknande faktiskt existerar. Detta är, vilket Sturmark påpekade, "redan avgjort i alla seriösa sammanhang", och en debatt om eventuell kriminalisering hade nog varit mer givande än vad denna blev. Giertz berättade anekdoter om märkliga saker som hon sett och hört, och som hon själv inte hade någon förklaring till. Att hon varit med om händelser som hon själv inte hade någon förklaring var en tydlig indikation på att spöken existerar, menade Caroline Giertz, som försökte övertyga Sturmark om den höga sannolikheten av spökens existens genom att berätta om en låda som hade flyttats utan att hon rörde vid den.

Sturmark försökte påvisa det absurda i att - bara för att man själv inte har någon förklaring - förutsätta att någonting beror på hokus-pokus, och varför medium och liknande pajasar faktiskt är att betrakta som bedragare. Han använde sig bland annat av följande exempel:

“Caroline, antag att en man berättar för dig att hemma hos honom bor det en liten grön talande groda under hans golv. Det är en fantastisk liten groda, vis och livserfaren, insiktsfull och klok. Dessutom kan grodan i vissa avseenden blicka in i framtiden och ge goda råd om vad man ska göra och hur man ska hantera olika livssituationer.

Tyvärr är det bara denna man som kan höra grodan prata eller ens se grodan. Vanliga människor kan inte höra grodan prata, för den pratar inom ett frekvensområde som ligger utanför den mänskliga hörselns räckvidd.

Grodan kan inte heller ses av andra, eftersom den vibrerar så snabbt (utan att bli åksjuk, kom ihåg att det är en fantastisk groda!) att det mänskliga ögat inte hinner uppfatta den.

Men för endast 500 kr per gång erbjuds du komma hem till denna man och ställa frågor till den talande grodan via honom. Han tolkar grodans svar och återberättar dem för dig. Frågan till Caroline lyder: Tycker du att det vore rimligt att beteckna denne man som en bedragare?”

Tyvärr så verkade varken Giertz eller merparten av personerna som ringde in till programmet ha förstått Sturmarks, kan man tycka, ganska uppenbara poäng. För istället för att med hjälp av Sturmarks exempel inse det orimliga i kommunikation med avlidna människor så fokuserade de flesta istället på det orimliga med en talande groda (suck). Blotta tanken på en talande groda är ju trots allt, till skillnad från den på ett spöke och kommunikation med dessa, fullständigt skrattretande, resonerade man. Sturmark kallades för både det ena och det andra, och flera lyssnare verkade tycka att han var både galen och trångsynt. Galen eftersom han ju pratade om en talande groda, och trångsynt eftersom han inte trodde på spöken. En lyssnare kallade honom till och med för "jävla knarkare".

Man tar sig för pannan...

När äpplen blir till päron och allting blir till pannkaka

   Idag så avfärdas kritiska uttalanden om religioner eller kulturer som rasism. Helt felaktigt, naturligtvis. Nej, inte i första hand avfärdandena i sig utan den förvirrade uppfattningen att rasism ens skulle kunna rikta sig mot en religion eller kultur. På samma sätt som en båt per definition inte kan utsättas för djurplågeri, så kan en religion eller kultur omöjligen utsättas för rasism. Rasism är någonting hemskt som inte hör hemma i ett modernt samhälle, och just därför är det viktigt att förhindra att missbruk av detta ord urholkar dess betydelse.

   Kulturella och religiösa grupper kan däremot utsättas för främlingsfientlighet (ej att förväxlas med kritik av religion och kulturyttringar). Men främlingsfientlighet är ju också hemskt, så varför ens bemöda sig med att göra en distinktion? Ja, om man tycker att det det har ett värde att man själv och andra vet vad som åsyftas - och vad det som åsyftas faktiskt innebär - så måste man faktiskt göra sig det besväret. Hjärtflimmer och cancer har vissa gemensamma nämnare. Båda är hälsovådliga och båda kan leda till döden. Kan vi då lika gärna kalla även hjärtflimmer för cancer? Nej, självklart inte. Och man gör för övrigt heller inte distinktionen i syfte att rangordna företeelser, utan för att den har ett förklaringsvärde.

   Ibland är man emellertid så ivrig med att göra distinktioner att man nästan kissar i byxorna. Ett exempel på detta är när man talar om invandrares rasism mot svenskar som "omvänd rasism". Detta är ett ytterst märkligt begrepp eftersom det i sig  förutsätter att rasistiska uppfattningar i huvudsak är förbehållna svenskar, eller vita, och att invandrares rasism skulle vara en produkt av den rasism som de själva skulle ha utsatts för.
   I dessa oerhört självcentrerade tankebanor kan man skönja föreställningen att de andras uppfattningar och beteenden inte är mer än reaktioner på de egna uppfattningarna och beteendena. De andra kan inte på egen hand agera, utan bara reagera. Detta bygger på samma etnocentriska idé som får västerlänningar i allmänhet och svenskar i synnerhet att tro att alla händelser och idéströmningar i Afrika och arabvärlden i själva verket är skapade av dem själva. Man ser sig om i världen och tror att allt som sker är ekon av ens egna vingslag, och klappar sig sedan på bröstet och känner sig trots allt ganska duktig för att man åtminstone klandrar sig själv.

Sydkoreas president skämde ut sig i Tyskland

   Under ett besök av Sydkoreas patetiske och illa omtyckte president Lee Myung-bak i Berlin tog några tysk-koreaner tillfället i akt och gav sig ut med plakat för att demonstrera mot presidentens politik. Detta upprörde Lee, som beordrade sina livvakter att stoppa demonstrationen(!). Vad Lee inte tänkte på var att han befann sig i ett demokratiskt land där mötes- och yttrandefrihet faktiskt respekteras och skyddas. Presidentens lakejer fick sätta på sig dumstruten när de fördes bort av tysk polis, som gjorde klart för dem att de skulle arresteras om de gjorde några som helst nya försök att hindra demonstrationen.

   Sydkorea är en demokrati med fria allmäna val men med en odemokratisk politisk kultur. Bland annat så har man fått igenom lagstiftning som saknat majoritetsstöd genom att övernatta i nationalförsamlingens kammare och låsa dörrarna inifrån för att på så sätt hindra meningsmotståndare ifrån att delta vid omröstningen morgonen därpå.

   Polisen i Republiken Korea, som landet egentligen heter, har många gånger visat en väldig brutalitet och hänsynslöshet mot demonstranter (se video längst ner i inlägget).

   Lee Myung-bak har bland annat kritiserats för sitt Grand Korean Waterway-projekt, som går ut på att gräva en enorm kanal rakt igenom hela landet.

Sydkoreansk polisbrutalitet:

Stoppa matchen!

   "Stoppa matchen! Bojkotta Israel!" Ja, så hette det när Sverige skulle möta Israel i Davis Cup 2009. En hel armé av dreadlocks, fundamentalistskägg, Che Guevaratröjor och palestinasjalar tågade ut på Malmös gator för att protestera mot "Det onda landet". Många visade sitt missnöje genom våld och skadegörelse.
 Matchen stoppades inte, men fick istället spelas inför tomma läktare då det bedömdes att säkerhetsläget inte tillät någon publik.

   Visst ska man protestera mot sådant man tycker är fel, men kan vi räkna med att dessa "idealister och försvarare av mänskliga rättigheter" kommer att protestera lika "entusiastiskt" när Sverige på hemmaplan möter skurkstater som Saudiarabien, Eritrea, Iran eller Zimbabwe?